Vändpunkter i livet

2014-08-30 17.31.38

En av de aboslut största stunderna under mitt återupptäckande av mig själv var när jag var ute på promenad med min mammas hund. Jag hade mediterat varje dag i flera månader och hade nått ett stadie där jag inte längre behövde lyssna till någon guide för att slappna av, det räckte med att sitta i tystnad.

Det var en oerhört varm sommardag, jag minns att gatorna ekade tomma och det var ovanligt tyst. Jag promenerade i långsam takt och hade tagit för vana att observera och notera allt omkring mig. Mot slutet av promenaden stannade jag plötsligt och insåg att någonting var annorlunda. Det tog mig bara några sekunder innan jag kom på vad det var. Hela mitt inre, sinne och kropp var i total stillhet. Det kändes som att världen stannat upp och som att jag hamnat i något sorts vakuum och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det. Så min första reaktion var såklart – rädsla. Jag tänkte att – nu dör jag. Mitt hjärta har stannat och hela min kropp har gett upp. Jag minns att jag la handen mot bröstet och kände paniken växa men insåg ganska snart att ett stannat hjärta antagligen kändes mer än så.

Efter ytterligare någon minut uppfattade jag vad som egentligen hände. För första gången i mitt liv fick jag känna hur det var att vara i total stillhet och harmoni. Mina tankar hade tystnat, det fanns ingen som helst aktivitet inuti och jag var helt och fullt i nuet. Jag var helt och fullt medveten i stunden, utan att vara aktiv. Det var som att min hjärna kopplat ur och som att hela jag hade hamnat i någon sorts recovery mode.

Det tog mig en stund innan jag insåg hur fantastiskt det var och känslan över att bara vara och vila i allt som är blev en stor upptäckt för mig. Det fick mig även att inse hur jag låtit mitt sinne gå på högvarv under alla år och jag hade plötsligt en större förståelse till varför mitt huvud blivit så utmattat.

Jag lärde mig vikten och värdet av att släppa kontrollen och låta allt bara få vara och i sin tur få falla på plats.

Idag har jag inte möjligheten att vara så stilla som jag var då, om jag nu inte flyttar ut i en grotta och mediterar hela dagarna – men det anser jag inte är syftet med livet.  Syftet är att jag nu vet att den stilla platsen finns inom mig och att jag tar med mig den vetskapen i varje stund. Att jag är medveten om mitt sinne och vart det leder mig. Att jag försöker hålla balansen och framförallt – stanna upp när jag behöver det. För det är viktigt att ta hand om sina nära och kära. Och kan man komma närmare än sig själv?

Jennie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s